MATZ KEIJSER

ORDFÖRANDE FÖR SOCIALDEMOKRATERNA I ENKÖPING

Vågar jag gå till jobbet?

Posted on

Jag förmodar att jag inte är ensam om tankar kring pandemin och hur den kan drabba just mig. Tankarna blir fler och djupare ju närmare smittan kommer mig. Oron för både mig själv och mina närmaste snurrar obönhörligt runt i skallen.

För någon vecka sen insjuknade en mycket nära vän i Covid. Han klarade sig förhållandevis bra trots långvarig och hög feber, men hans sambo fick uppsöka intensivvård i Uppsala. Båda är nu på bättringsvägen, vilket känns oerhört skönt.

Själv jobbar jag på en liten landsortsskola utanför Enköping med ca 140 elever och en personalgrupp på runt 20 personer. Under veckan som var konstaterades tre fall av Covid – en personal och två elever!

Hur många fler som blivit smittade vet vi i dagsläget inte, men risken är ju överhängande och oddsen ganska låga för att smittan inte spridit sig på skolan. I fredags var närmare 30 elever sjukanmälda!

Oron att bli smittad har funnits nu i drygt ett år. Den tror jag att jag delar med många. Dessutom tillhör jag en av riskgrupperna i och med att jag har diabetes typ 2. Dock beror det lite på var man hämtar information om “min” riskgrupp – hur stor risken är och om man har rätt till ersättning om man inte skulle kunna gå till jobbet då smittan finns på arbetsplatsen.

I början av pandemin sa man att barn inte blev sjuka, men “kunde” vara smittbärare. Idag vet vi att även barn insjuknar, men kanske inte på samma sätt som vuxna.

De elever som på min skola konstaterats ha Covid 19 går i två olika klasser, en av dem går på fritids och har umgåtts med elever från andra klasser och personal som både jobbar på fritids och ute i klasserna. Risken för en snabb smittspridning går inte att bortse ifrån.

I vissa länder har man valt att stänga grundskolor för att eliminera risken för smittspridning. I Sverige har man valt en annan strategi. Personligen kan jag tycka att när smitta är konstaterad på en skola bör man verkligen överväga att stänga verksamheten. Spridningen av smittan kan snabbt få en lavinartad fart. Speciellt på en liten skola där elever, över åldersgränser, umgås tätt både inne och ute.

I fredags gick jag in på 1177.se och kunde till min glädje se att jag fått tid för vaccination. Den första sprutan ska tas den 11/5 och den andra den 22/6. Bara 16 dagar bort idag!

Då börjar tankarna snurra lite extra fort. Om lite drygt två veckor ska jag få mitt vaccin. Under dessa två veckor ska jag varje dag gå till min arbetsplats, där jag vet att smittan finns. Där jag varje dag utsätter mig för risken att bli sjuk i Covid 19 och där jag med mitt varande i en riskgrupp riskerar att bli allvarligt sjuk och behöva läkarvård. 

Hur fan ska jag göra? Hur skulle du göra? Vågar jag över huvud taget gå till jobbet?

Jag och min syster hjälps åt att sköta inköpen varje vecka åt vår snart 86-åriga mor, som bor ensam. Nu vågar jag inte ens göra det längre ifall jag redan är smittbärare. Hon har visserligen fått sin första vaccinspruta, men man behöver som bekant två för att motståndet ska vara “fullständigt”.

Jag mailade min närmaste chef om min oro för både min egen, mina arbetskamraters och min familjs hälsa, och fick väl kanske inte det svar jag hade hoppats på – “Tack för att du skriver och berättar.

Vad gör jag med det svaret? Det är för mig bara att gilla läget, gå till jobbet och hoppas på det bästa – eller? Förklara för mig hur jag ska undvika att bli smittad i ett arbete som dagligen innebär närkontakt med ett stort antal elever. Att hålla avstånd är i princip omöjligt.

Där jag ska hjälpa och stötta under lektionstid, där jag ska trösta på raster och uppmuntra och inspirera på fritids. Där jag tillsammans med eleverna äter en gemensam lunch i en matsal där borden, men fyra platser vid varje bord, står tätt ihoptryckta för att maximera antalet platser.

Det går inte att undvika nära kontakt med eleverna. Jag kan inte nonchalera ett barn som ramlat och slagits sig och behöver tröst. Jag kan inte neka elever rätt till kunskap och stöd när de kör fast i en matteuppgift. Jag MÅSTE gå nära och finnas till hands!

I och med att jag också är politiskt aktiv har jag vid två tillfällen, på kommunledningsnivå, ställt frågan om vilken strategi som finns framtagen för grundskolan i vår kommun vid en sådan här situation. Men även här blir det ännu ett icke-svar! 

Det finns uppenbarligen ingen strategi. Det finns inget övergripande tänk kring hur grundskolan ska hantera sin personal och sina elever när smittan är ett faktum. Jag blir mörkrädd!

Som det är nu är det upp till varje enhetschef att fatta beslut. Vi har 12 kommunala grundskolor i Enköping, vilket innebär att det förmodligen finns minst lika många tolkningar av hur man ska agera.

I våra kommunala grundskolor går 4264 elever. Det motsvarar ungefär 9-10% av kommunens totala befolkning. Lägg där till all personal plus varje elevs vårdnadshavare!

Inte blir det bättre av att regeringen, med mitt eget parti i spetsen och med skolminister Anna Ekström som främsta företrädare, menar att grundskolorna SKA hållas öppna!

När pandemin startade stängde man snabbt landets gymnasieskolor – för att eliminera smittspridningen. Nu har vi konstaterade fall på flera av kommunens grundskolor, men beslutsfattare står handfallna.

Varför händer ingenting? När aktiveras kommunens krisledningsnämnd? För det är en kris och har varit så i drygt ett år! När nu smittan finns i våra grundskolor riskerar vi som kommun att stå inför en katastrofal smittspridning.

Om dryga två veckor ska jag alltså få min första vaccinspruta och kan bara hoppas på att jag hinner få den innan jag blir smittad. Vågar jag gå till jobbet? Är det kanske till och med redan för sent?

Kommentera

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.