MATZ KEIJSER

S-MÄRKT DELTIDSPOLITIKER

”Vart är mitt Sverige på väg?”

Posted on

justitia_rattvisaVart är mitt Sverige på väg?

Jag känner inte igen mitt land längre!

Det här är två återkommande begrepp i såväl sociala som mer traditionella media. Oftast är det kopplat till migrations- och invandrarfrågor med påstående om att den senaste tidens våldsbrott är kopplade till just dessa frågor. Påståenden om ett ökat antal våldsbrott där det anses att det finns en överrepresentation där dessa brott utförts av människor med utländsk härkomst.

Jag kan ha förståelse för avsky riktad mot våldet. Problemet idag är att det mer riktas mot grupper av människor. Är det någon med invandrarbakgrund som utför ett våldsbrott läggs fokus mer på personens ursprung än själva företeelsen. Och snart är hatet riktat mot en religion, ett folkslag, ett annat ursprung än svenskt. Alla invandrare dras över en kam.

Så släpps den så kallade ”Hagamannen” – Niklas Lindgren. En man dömd för våldtäkter, överfall och mordförsök.

Jag är en av dem som verkligen ifrågasätter att han släpptes med tanke på att det sagts att risken för återfall är stor för den här typen av förbrytare. Dessutom har han tidigare nekats permission, vilket ändå måste vara en signal om att det funnits tveksamheter kring hans möjligheter att kunna fungera i samhället utan risk för återfall.

Plötsligt sker åter ett våldsbrott. Denna gång riktat mot en dömd och villkorligt frigiven brottsling – ”Hagamannen”. Någon/några hade bestämt sig för att ta lagen i egna händer. Jag ser det som en “planerad” handling då man använde sig av en golfklubba för att misshandla personen ifråga. Enligt polisen ska Lindgren även fått ta emot sparkar och slag med såväl händer som med golfklubban.

Det är nu jag börjar få svårt att få ihop ekvationen. De personer som utfört detta våldsbrott, en grov misshandel, benämns på sociala media som ”hjältar”. Man startar till och med en insamling av pengar till de som misstänks för brottet.

Nu överlevde Lindgren överfallet, men det skulle förvåna mig om man vid rättegången ändå inte kommer att rubricera brottet som mordförsök.

Jag sympatiserar med avskyn gentemot all form av våld – oavsett om det handlar om våldtäkter, mord eller misshandel. Men vi lever i en rättsstat med lagar och förordningar. Ingen ska dömas utan rättegång – ingen kan ta lagen i egna händer och agera åklagare, domare eller bödel. Gör man det är man själv en del av den brottslighet man förkastar och avskyr.

Jag anser också att det är nödvändigt med en översyn av olika straffsatser. Exempelvis – den som döms för våldtäkt (oavsett ålder på offret) döms, enligt 6 kap. Brottsbalken, till fängelse i lägst två och som högst sex år. Brottsoffret kommer ha bestående men resten av sitt liv. Här ifrågasätter jag verkligen hur straffet sätts i relation till offrets situation.

Med andra ord – jag ifrågasätter om Niklas Lindgrens tid i fängelse var tillräcklig i förhållande till de brott han utfört. Jag ifrågasätter också om bedömningen att släppa honom, om än villkorligt, var ett riktigt beslut.

Att det blev starka reaktioner kring det beslutet var inte helt oväntat. De som blivit offer för Lindgrens handlingar måste ha fått en chock när beskedet om hans frigivning kom. Jag respekterar och sympatiserar med den avsky som riktas mot de våldsbrott han begått och den skräck han satt i Umeå och andra platser där han begått dessa brott.

Men att därifrån gå till en direkt våldshandling är för mig helt främmande. Det går inte att lösa våld med våld. Jag har svårt att förstå hur man kan sympatisera med en sådan handling oavsett vem den riktas mot.

Vad ger vi för signaler till kommande generationer när vi anser att begreppet ”öga för öga, tand för tand” ska få råda i vår demokratiska rättsstat? Hur ska vi komma åt mobbingproblematiken i våra skolor när vuxenvärlden “hyllar” våldet? Hur ska vi kunna upprätthålla de grundläggande värderingar som byggt det Sverige vi alltid varit så stolta över när det blir allt mer normaliserat att kunna göra avsteg från dem?

Tyvärr känns det ändå som om detta blir mer och mer accepterat. Det har jag oerhört svårt att förstå eller acceptera och därför måste jag säga:

Jag känner inte igen mitt land längre. Vart är mitt Sverige på väg?

/Matz

Kommentera

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.