I och med mitt förra blogginlägg har jag blivit beskylld för att ”exploatera en familjetragedi för politiska syften”. Jag har full respekt för att man kan uppfatta det på det viset, men jag ville med det inlägget belysa att barnuppfostran och föräldraskap är bland de svåraste uppgifter man kan ta sig an. Jag vill också peka på att föräldraskapet inte skiljer sig beroende på etnicitets. De allra flesta gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar!
Men uppenbarligen är det skillnad på vems barn som hamnar snett i livet och av olika anledningar tyr sig till grupper som står bortom lagens råmärken. Är det en invandrarfamiljs 14-årige son som på uppdrag genomför skjutningar i syfte att döda, då är politiken snabbt där och pekar på föräldraansvaret. Politiken sänker straffåldern och vill lagstifta om att hela familjer ska kunna utvisas.
I ”politiskt syfte” vill politiken visa på handlingskraft, förändra lagstiftning med hårdare straff och skuldbelägga hela familjer.
När en så kallad etniskt svensk familj, vars son valt fel väg i livet, drabbas läggs locket på. Man talar i termer om familjetragedi och anser inte att det är moraliskt riktigt att ”hänga ut” någon.
I båda fallen är det familjetragedier och visar på att oavsett förutsättningar kan dessa tragedier drabba vilken familj som helst. Men i dubbelmoralens Sverige gör vi skillnad beroende på vilken familj som drabbas.
Det är sällan – för att inte säga aldrig – som man ser politiska företrädare gå in i trådar på sociala media, där barn och deras familjer med invandrarbakgrund hängs ut med både namn och bild, och försvara den familjetragedi som drabbat just den familjen. Till och med traditionell media skriver spaltmeter och med bilder, om än suddiga, på ”förövare”. Helt skrupelfritt och utan rädsla för eventuella konsekvenser.
Enligt mitt sätt att se det handlar det om att vi i vårt land idag har en samhällsutveckling som befinner sig på ett sluttande plan. Då räcker det inte med att genom brandkårsutryckningar försöka släcka småbränder när hela samhället brinner. Att sänka straffåldern avskräcker inte gäng inom olika kriminella kretsar att fortsatt rekrytera barn genom att locka med guld och gröna skogar.
Den stora frågan är: Hur har Sverige hamnat där vi är idag och hur får vi stopp på denna destruktiva samhällsutveckling?
Jag har ingen pantentlösning, men jag är övertygad om att vi i vårt land har kompetens och engagemang nog för att hitta nycklarna. Det gäller att samla den kompetensen i samma rum och, kanske utan att politiken stoppar fingrarna i syltburken, ge förutsättningar att komma fram till resultat.
Avslutningsvis – jag har aldrig påstått eller skrivit (eller ens antytt) att Johan Forssells migrationspolitik skulle vara ”högerextrem”. Det jag beskrev var min känsla av att Forssells retorik tenderar påfallande lik SD:s retorik.
Men kanske är det så enkelt att Forssell i sin roll som migrationsminister tvingats anpassa sin retorik utifrån skrivningar i Tidöavtalet och regeringssamarbetet med SD och därmed blivit bärare av SD:s formuleringar gällande invandring och migration.
Om man ser det som ”högerextrem migrationspolitik” är det isåfall hos betraktaren av min text och vilka värderingar man som läsare själv lägger i den. Lägg bara inte ord i min mun (mitt tangentbord).
/Matz