Jag följde Liberalerans extra landsmöte igår via SVT Play. Det var snäppet mer spännande än ”Den stora älgvandringen” och påminde mer om Galenskaparna och After Shaves sketch om ”Trögfattarföreningen”.
Teknikstrul kan alla drabbas av, men när man håller ett så pass viktigt möte kan man tycka att de ansvariga borde ha säkerställt att uppkopplingen fungerade tillfredställande. Ombud kastades ut och fick logga in igen – som besökare! Bild och ljud laggade. Ett tag tyckte jag nästan synd om mötets presidium som bitvis såg ut som fågelholkar.
Så när de efter dryga tre och en halv timme fattade beslut om att godkänna förslaget till föredragningslista trodde man att det skulle sätta fart. Men ack vad vi bedrog oss. Tolkningen av partiets stadgar spretade åt alla håll.
Ett intressant inspel var att Simona Mohamsson omvaldes till partiordförande vid ordinarie landsmöte i oktober, så varför var frågan uppe om att välja henne igen? Hon hade ju inte avgått eller lämnat sin plats till förfogande. Det fanns inte heller någon motkandidat! Så egentligen var detta en icke-fråga.
Nu blev det ändå en omröstning efter mycket om och men och partistyrelsen hade lagt upp det på ett sätt att det bara skulle gå att säga ja och amen till deras förslag. Men efter ytterligare en halvtimmes malande tilläts till slut ombud att även kunna avstå. Förslaget vann gehör hos 101 av ombuden som var för och 76 som var emot.
Så till själva voteringen om fortsatt förtroende för Simona Mohamsson som partiordförande. Här blev siffrorna 95 för mot 82 avstod (53% mot 46%). Ingen överväldigande seger direkt!
I de efterföljande pressträffarna och intervjuerna stod Mohamsson och påstod, med en dåres envishet, att hon har ”starkt stöd i partiet”. Helt oförståligt! Om bara lite drygt hälften av ombuden gav henne fortsatt förtroende och närmare hälften inte gjorde det kan stödet inte anses vara starkt. Snarare tvärt om! Resultatet pekar tydligt på att Mohamsson och partistyrelsen sitter löst.
Partisekreterare Fredrik Brange har av Mohamsson utpekats som ”strategen vi behöver i valrörelsen”. Nu stod de tillsammans på den efterföljande pressträffen och försökte hamra in det liberala mantrat om att ”ta ansvar för Sverige” med en ”blågul regering”.
Brange slog på ett påklistrat media-smile och konstaterade att partiet ökat med 900 nya medlemmar den senaste veckan. Det han glömde berätta var hur många som lämnat partiet under samma vecka eller att Liberalerna tappat närmare 40% av medlemskåren de senaste fyra åren. Han glömde nämna att flera av ombuden på det extra landsmötet nu kliver av sina uppdrag, inte kandiderar i valet i september och lämnar partiet.
Här är några:
Cecilia Rönn, ekonomisk-politisk talesperson och ledamot i partistyrelsen. Lämnar styrelsen och sina förtroendeuppdrag.
Malin Sjöberg Högrell, regionråd Uppsala. Kandiderar inte för omval.
Ina Lindström Skandevall, gruppledare Sundsvall. Lämnar partistyrelsen.
Jan Jönsson, gruppledare Stockholms stad, lämnar partistyrelsen och kandiderar inte för omval.
Sara Gunnarsson, regionråd i Värmland, lämnar partistyrelsen.
Monica Lundin, förbundsordförande Dalarna. Lämnar partistyrelsen och sin roll som förbundsordförande i Dalarna.
Jimmy Ekström, regionpolitiker Jönköping, lämnar sina uppdrag.
Ylva Mozis, ordförande för Liberalerna i Stockholms län. Kandiderar inte för omval.
Jakob Olofsgård, riksdagsledamot, kandiderar inte för omval.
Lennart Nordfors, tidigare biträdande partisekreterare och mångårig medlem, går ur partiet.
Eva Eriksson, tidigare vice partiledare för FP, tidigare riksdagsledamot och landshövding lämnar partiet.
(Källa: aftonbladet.se)
Nu lyfter Liberalerna istället fram en avdankad partiledare i form av den närmare 80 år gamla Lars Leijonborg. Ja just ja – de har ju fått ytterligare ett tillskott i Army of lovers gamla frontfigur Alexander Bard (65). Det luktar ju inte föryngring och nytänkande direkt!
Jag är egentligen inte så förvånad över att Liberalerna har slagit in på den stig man nu gjort. Redan kort efter att Mohamsson tillträdde som partiledare förra året skrev jag ett blogginlägg, med rubriken ”Liberala värderingar”, om hur hon menade att ”invandrares värderingar ska kartläggas”. Ett varningens finger om vart åt det var påväg att barka – redan då.
På mindre än ett år har Simona Mohamsson sakta men säkert anammat SD-retorik, krattat manegen för att SD ska ingå i en regering och därmed raderat ut inte bara sitt eget löfte till väljarna om att det aldrig skulle ske – hon har också raderat ut det sista som fanns kvar av partiets social-iberala värderingar och ideologi.
Begreppet ”makt förblindar” har fått ett ansikte i Simona Mohamsson. Hon skyr inga medel. Jag är dock övertygad om att hon skjutit sig själv, och därmed Liberalerna, i foten. Tron på stödröster från M och SD är inget annat än utopisk naivitet, som med stor sannolikhet kommer att generera en ordentlig baksmälla på valdagen.
Det ska bli intressant att följa oppinionsmätningarna framöver!
/Matz